Livet enligt mig..

Jo, om 11 timmar är vi i 2011! Det känns spännande. Det som gör ett nytt år så spännande för mig är det faktum att jag inte vet med 100% säkerhet vad kommer att hända mig. Jo, en del vet jag. Till exempel: jag vet att jag skall prästvigas den 12:e juni. Jag vet att jag åker till Brasilien  den 8:e februari; jag vet att jag skall viga en kompis den 30:e juli. Men allt, exakt allt inför 2011 vet inte jag och det - " att inte vet allt"  - är för mig en positiv och härlig inställning till ett nytt år.

I mitt land, Brasilien, brukar man inte planera livet såsom man gör i Sverige. Jag minns hur förvånade jag blivit när jag upptäckte att vi i Sverige inte kan hantera livet utan en almanacka. Jo, jag har också blivit en sådan nuförtiden :-) Har redan fyllt en hel del i min almancka 2011.

Ibland sitter jag och brottas med de två verkligheterna som jag känner så väl, dvs. den brasilianska - då allt är generellt spontant, och den svenska - där allt är planerat.  Min slutsats:  det bra med planering. Men det också bra med det som är spontant, oväntat. Mycket planering kan stressa lika mycket som brist på planering. Annars, varför är vi människor så stressade här i Norden? generellt sätt när allt är så väl planerade borde vi inte vara stressade så, eller?  

I Brasilien är nyårsafton en viktig dag. Det är den dagen man skall ladda upp sina batterier inför det nya året.  Vi skriver våra nyårslöfter och ofta en lista med önskningar och drömmar inför året som kommer. Har man möjlighet tar man sin lista och kasta den mot vågorna i stranden ( det är nog darför vi brasilianare älskar att fira nyår på havet) och hoppas på att vågorna tar de önskningarna någonstans i framtiden. Utan stress.. vi hoppas.. och i hoppet finns ingen stress.. Vi håller inte våra önskningar till oss själva, utan låter de går och blir till.  Det som inte blir till under 2011 försöker vi igen 2012, osv..  

En annan sak som är viktig för oss är att låta "det gamla året" vara kvar i det förflutna.. och välkomna "det nya året" som knackar på vår dörr.. 2010 är förbi, vi tar inte det med oss till 2011.  2011 är här!

Låt oss öppna dörren för det!  

Nu när ett nytt år knackar på vår dörr har jag gjort min nyårslöfte och skrivit min lilla lista med mina drömmar och önskningar inför 2011 och eftersom jag inte kan planera allt jag önskar mig, blir det så spännande att se vad som kommer att hända mig i 2011.

Jag tacka Gud för 2010. Inte allt var planerat, men flera drömmar kom i uppfyllelse. Helt oväntat!

Min önskning är att vi alla kan släppa lite planering och leva lite i det oväntat i 2011. Jag lovar att det blir skratt och goda överrraskningar.

Gott nytt år vänner!

"Borta
bra, men hemma bäst", brukar vi säga, i synnerhet när vi har varit
hemifrån ett tag. Vi saknar vår säng, vår soffa, doften av vår egen mat. Vi
saknar vårt hem helt enkelt. Om vi är utomlands, saknar vi ytterligare saker
som vårt språk, vår kultur, våra vänner och familj.

Om två dagar är det Julafton.

Många av oss har åkt eller skall åka hem till Jul.

Ofta får jag frågan: "Veronica, skall du åka hem till Jul?" Denna har blivit en svår fråga för mig sedan år 2007. Vart är hemma för mig nuförtiden? Är det Brasilien? Är det Sverige? Sist jag firade Jul i Brasilien var år 2007. Jag minns väl att jag längtade så mycket att få komma hem. Men efter fyra veckor i Brasilien ville jag åka hem igen. Hem till Sverige..

Kan det vara så att man som invandrare bli hemlösa?

Efter 2007 började jag fundera mer och mer på vad ordet "hemma" betyder för mig.

"Hemma är inte där du bor,. utan där man förstår dig". Jo, så sant. Innebörden av ordet "hemma" har fått en ny förståelse för mig som invandrare. Dock har det inte skett efter 2001 - året jag flyttade till Sverige. Innan dess längtade jag redan efter att få komma hem.

Det har varit skönt för mig att upptäcka att "hemma" inte enbart
relateras med en kultur eller en plats. Att komma "hem", att vara hemma är också en
känsla. En känsla att komma till sig själv. Det är befriande! Det har hjälpt
mig att upptäcka och uppskatta hemma i mig själv och  hemma som Brasilien och som
Sverige. Jag har två hem och i dem 
finner jag mig själv.  

Det har även gett mig en förståelse att vi alla, oavsett vi befinner oss är egentligen hemlösa till vi hittar vårt eget hem.. 

Någon har sagt att "språket är inträdesbiljett till livet". Någon annan har
sagt att "gränserna för mitt språk är gränserna för min värld".

Det är svårt att lära sig ett nytt språk. Jo, det tycker även jag som är
språkintresserad. Inte sällan drabbas jag av en frustation när jag inser att
efter 9 år i Sverige är min svenska fortfarande inte perfekt. Jag vill att det
skall bli perfekt. Gärna nu!!

När den känslan blir som starkaste försöker jag påminna mig om att  allt har sin tid och att mycket handlar om att inte låta sig begränsas. Visst blir det fel ibland? Men "so what?" Huvudsaken är att jag har försökt. Språket skall inte begränsa mig, utan skall vara en möjlighet för mig.

I kontakt med invandrare i Sverige har jag förstått att inte alla orkar/har orkat
ta till sig ett nytt språk, en ny värld. Många tvingas att flytta från sitt
hemland och kan aldrig "hitta hem" bland främmande. Allt man har är
en längta att få återvända hem. Oftast blir de isolerade av sig själva och av
oss andra.  Det byggs en bro då på den "vänster" sidan står "dem" som inte kan språket. På den
"högra" sidan "dem" som kan språket.  Oftast befinner jag mig i båda sidorna av den
bron och jag kan tala om att det är bekvämaste att vara på den högre sidan.

Men vänta.. Någon har sagt att "språket är inträdesbiljett till livet". Men jag undrar vilket språk handlar det om? Det kan inte handla om portugisiska, eller svenska, eller engelska. Det
finns ett språk som för mig är det som menas med "inträdesbiljett till
livet, nämligen, kroppsspråket.  Det når längre än det verbala språket, det öppnar till möjligheter, den begränser inte.

Har ni någon gång sett barnen som talar olika språk leka med varandra? Det är
mycket intressant. De använder kroppen helt enkelt. Leken blir oftast rolig och
intressant. Jag har någon gång frågade ett brasilianskt barn som lekt med ett
svensk barn om de kunde förstå varandra. Svaret: "jo, det gör vi"!

Vilket språk talar jag? Mitt kroppsliga. Sedan portugisiska, spanska, engelska,
italienska och svenska. När det verbala inte räcker använder jag gärna det
kroppsliga, om och om igen..

Vilket språk talar du?

Hejsan och välkommen hit!  :-)

Idag börjar jag mitt liv som bloggare :-) Det känns både spännande och naturligt! Jag har funderat länge på att precis som många andra börjar blogga, men eftersom allt i livet är en process...

Men idag är jag redo! :-) 

ni kanske undrar varför min blogg heter "Livet enligt mig"..

Svaret är enkelt: alla har sin tolkning av livet. Jag också! Livet är mycket  spännande för mig.  Sedan 11:e september 2001 ( datumet jag flyttade till Sverige) tolkar jag mitt liv utifrån två världar: den svenska och den sydamerikanska världar och jag älskar det bästa av de två världarna.  Jag är en del av dem!  Mina nära och kära i Brasilien  brukar säga att jag har blivit "för svensk" .. Mina nära och kära i Sverige brukar säga att jag är "väldig brasiliansk".. Intressant vad? :-)

Under alla dessa år i Sverige, ( jo.. 9 år har gått sen jag flyttade hit.. )  har jag lärt mig att vi människor tolkar livet utifrån vår bakgrund och kultur, utifrån våran värld.  Det är spännande tycker jag..  

Vidare, tycker jag att det är mycket spännande att blanda två världar.. och det vill jag göra.. för min egen skull och mognad..

Hur tolkar du  livet?  :-)

Ses snart igen!  Veronica